Kan man tänka så här i ridsporten? Är det inte lite såhär?

När man lär sig att dö, då lär man sig också att leva. Det var några ord jag snappade upp under en föreläsning för ett par veckor sedan. Sedan dess har jag tänkt på innebörden av dessa ord.

Jag anser att där ligger någonting i dessa orden, man går ju ofta efter erfarenhet och man säger alltid i alla samanhang att man lär sig något nytt varje dag och vist gör man det hela livet. Dock kan man tolka dessa orden hur man vill. Men jag väljer att tolka det som att när man har lärt sig att dö, då är man också fullärd. Man kan tänka på andra sätt också givetvis.

I ridsporten pikar man när man är 50 år sägs det, med andra ord har man kommit ungefär halvvägs in i livet när man pikar. Lite intressant att man behöver så mycket lärdom för att bli en riktigt bra ryttare, givetvis krävs talang också och man måste givetvis ha alla andra förutsättningar för att lyckas…

Bara en liten tanke från mig…