Jag skrev den 19 april om att det var Bad Day och här skrev jag att jag inte ville berätta något förrän det var klart.

Jag började med att berätta om att Brio var halt här. Det var också där vårt enorma bakslag började. Brio var som sagt var halt, det gick över efter några dagar. Jag red honom några dagar och plötsligt kom hältan fram igen. Vi ringde vår hovslagare, vi var helt säkra på att det var en hovböld som spökade. Brio var hemsk och bara sparkade efter vår hovslagare, hovslagaren hittade ingen hovböld. Detta var torsdagen den 15 april. Alltså ett par dagar innan min födelsedag. På måndagen den 19 April fick vi tid på veterinär kliniken.

Vi var helt säkra på vår hovböld. Men vi började med en helt vanlig hältundersökning, böjde fram och han sprang. När han longerades tittade två veterinärer på honom, då hade man redan kunnat ana någonting, men nej. Dom tyckte att han var riktigt fin i kroppen osv. Vi bedövade honom konstaterade att det satt i kotan eller i hovleden. In på röntgen, han var faktiskt riktigt duktig där.

Jag minns det ögonblicket som det vore igår. Mamma stannade kvar och tittade på plåtarna. Ut kom hon, såg förvirrad ut och sa till hovslagaren på kliniken att det inte var lönt att slå på skon. Redan där förstod jag vad som hänt, jag förstod allvaret. Jag blev alldeles tyst och jag kunde bara inte förstå. Jag ville inte förstå. Det är mindre är ett år sedan jag fick samma dom på en annan häst jag också älskade över allt annat. Varför just jag? varför?

När vi var på väg hem, kom tårarna direkt. Jag hade insett att Brio var "utdömd". Ni alla undrar säkert hur en häst som är 5 år blir "utdömd" efter ett besök hos veterinären. Förklaringen är enkel, han hade enormt många lösa benbitar, dom satt ändan ner i hoven och ändan upp i knäet. Det var desstom i båda benen. Man tänker men med dagens teknik kan man operera Men det är alldeles för mycket att operera...

I Torsdags kom hans uppfödare och hämtade honom. Brio är alltså tillbaka köpt av sin fd ägare. Vi hade bara haft honom sedan i Juli förra året.


Jag saknar Brio och tycker att det är jätte jobbigt!

Mitt liv med hästar har inte varit så enkelt, inte någongång. Att jag inte slutat trotts alla motgångar förstår jag inte själv iheller.

Det började när jag var blott 7 år gammal, då fick jag se min alldra första ponny död i hagen, snacka om hemskt. Jag tror det var -07 var nästa tragedi, min ponny blev utdömd, pga skada på gaffelbandsfästet, dock lever han än idag med livet som avelshingst. Förra året i Juli blev min tävlingshäst utdömd, han hade enorma pålagringar som bara växte och växte, han var halt bara han gick till och från hagen. I höstas tog vi beslutet och han fick somna in för gott.